Den germanska och de nordiska mytologierna har en hel del gemensamt. Seder hos båda folken påminner om varandra och är besläktade. Det är svårt att avgöra vilket som var unikt nordiskt i detta eftersom de båda mytologierna var inflätade i varandra – även kulter och gudar varierade mycket mellan religioner, folk och tidsåldrar.
Nordiska myter
Under förkristen tid fanns redan en stor samling nordiska myter, oftast länkade till vikingatiden. Traditioner och mytologi är dock betydligt äldre med rötter i de germanska myterna. I förkristen tid utövade man en religion som kallades ”asatro”, den benämningen började användas flitigt på 1800-talet. När Norden blev kristet minskade myterna. Två betydande källor till de nordiska myterna är den poetiska Eddan och Snorres Edda som härstammar ifrån 1200-talet.
Mytologi eller kult?
Snorre Sturlassons Edda är en av de mest kända och det som förde samman alla berättelser och myter till en och samma helhet. Asatron som var en förkristen nordisk naturreligion hade inga egentliga grundare eller något lärande som var definierat. Man kan tänka sig att mytologi kunde ha fungerat som en brygga till kulten som inte hade mycket att skaffa med tro, detta var mera handlingar och tradition, människors verksamheter och värderingar i samsyn med natur.
Det fanns många förkristna myter men de flesta av dessa har troligtvis utplånats. Vi har kännedom om de som kommer ur skriftliga källor, även om detta är en minimal del av alla berättelser som florerade i Norden. Man kan inte se de skrifter som de kristna lärda skrev som några korrekta beskrivningar eller förstahandsuppgifter, men det är intressant och spännande läsning. Ju mer en myt berättas och går från mun till mun, desto mer adderas eller dras ifrån den ursprungliga berättelse vilket gör det svårt att veta vad som egentligen hände.